I Sörmland museum finns böcker där Krampan omnämns redan på 1630-talet. Kronan ansåg det var en lämplig plats att anlägga ett mindre gjuteri eller smedja inför behovet av små järndetaljer. Behovet var på den tiden stort och det fanns mängder av små järnbruk runt Mälarens vattendrag

På Krampan fanns det rinnande vatten i bäcken året runt och två stenugnar i befintliga bostäder. Det fanns även lämpliga uthus.

Men järnbruket på Krampan blev inte långvarigt, bara ca 10 år. Trots det hittar vi mängder av slaggprodukter från järntillverkningen i marken. Vi tror oss ha hittat en plats för masugnen också. Dessutom har vi hittat en del kasserade järnföremål i marken vid bäcken. Spikar, hästskor, nycklar och annat smått, har vi grävt upp i marken under årens lopp. De som arbetade med järnhanteringen bodde också här. De odlade på marken och skötte sina djur samtidigt.

Krampan låg länge under Åkers Styckebruk, som huvudsakligen tillverkade kanoner. Men när behovet av krigsmateriel minskade på 1800-talet, gick bruket sedermera i konkurs och först lät man hyra ut gårdarna till folk i trakten men till slut sålde banken  ut småbruken som fanns runtom i bygden. Gårdarna såldes  relativt billigt.

Det var då,  på 1920-talet, som Sven du Ritz kom till Krampan. Här levde och verkade han i ca 40 år. Verksamheten klingade av och när Naturvårdsverket ombildade marken till naturreservat sålde han marken till staten.